Vi har träffat Bodil Jönsson, professor emerita på Lunds Universitet, för att prata kring hennes seminarie om äldrehälsan.
Bodil börjar med att påpeka att vi har aldrig haft det så bra som nu, det gäller både för äldre människor själva och för äldrevård och äldreomsorg.
Vilka grundläggande föreställningar kring åldrandet behöver ändras?
– Vår samtid är full av underverk, men det allra största handlar om vår egen djurart: den förskjutning som skett i åldrandet, och som bl a manifesterar sig i att en 75-åring idag medicinskt är som en 65-åring var i förra generationen. Det är på tiden att luckra upp föreställningarna att gammal=sjuk.
Att bli äldre i dagens samhälle innebär att man åldras i ett kunskapssamhälle, inte i ett muskelsamhälle, och åldrandet sker dessutom i en omvärld med tidigare oanade kombinationsmöjligheter av mänsklig och teknisk assistans.
De allra flesta äldre både vill och kan klara det allra mesta på egen hand under större delen av ålderdomen. Men de har olika drömmar, önskningar och behov, och de individuella skillnaderna är större än någon annan gång i livet. Ovanpå olikheterna i det medfödda läggs effekterna av ett långt liv.
– Framtidens äldre kommer garanterat inte att vara en homogen grå massa utan ha synnerligen olika förväntningar och önskemål, säger Bodil.
Vilka beteendeförändringar behöver ske?
– Att man på ett nymornat sätt börjar räkna med de äldre själva och ger dem en rimlig chans att bidra i alla möjliga sammanhang. Också vad gäller den egna vården och omsorgen. Hälsa är att i glädje vara upptagen av sina livsuppgifter.
Samhället måste tillvarata insikterna från 2000-talets hjärnforskning att också en åldrande hjärna är stadd i ständig utveckling, och att somliga förmågor därför kan bli bättre än någonsin förr trots att andra försvagats. Man borde utgå från att äldre människor vill bestämma i sina egna liv.
Låt mig ge ett litet exempel säger Bodil:
– Varför ska man behöva nöja sig med en ständigt växlande duschpersonal och schemastyrda duschtider? I vår tid borde man ha en enkel möjlighet att själv boka både favoritduschare och favorittider. Det vore så enkelt genomfört utifrån samtidens teknikunderstödda vanor, det vore inte dyrare och det skulle ge en avsevärt större utväxling på arbetsinsatserna. Detta är ett exempel som kan förmeras i oändlighet – äldrevård och äldreomsorg sett från den individuellt berördas håll är något helt annat än det som de rena verksamhetsperspektiven uppmärksammar.
En utvecklad äldrevård skulle även ge de äldre i vård- och omsorgspersonalen en chans att komma till sin rätt på nya sätt – de har andra förmågor än yngre. Se också www.uppdragkunskap.se .
– Att värna om att det mesta av framtidens äldreomsorg och äldrevård kommer att utövas nära den berörda människan. Med ”nära” menar jag då inte bara geografiskt nära utan också tillgänglighetsnära och relationsnära. Behovet av stadigvarande men få vårdrelationer ökar med åren. Dels eftersom det utgör allt större påfrestning att möta många, ständigt nya professionella, dels eftersom det existentiella blir mer påträngande. Då behöver man kunna mötas i djupgående samtal om livets mål och mening, och sådana kan inte komma till stånd utan en kontinuitet och närhet.
Bodil menar att teknikignorans görs till en förbjuden tanke i äldrevård och äldreomsorg! Att inte mänsklig assistans ställs i ett motsatsförhållande till teknisk – låt dem i stället finnas sida vid sida och i olika kombinationer utifrån den berördas önskemål.
Boken ”Leva Livet Hela Livet”, Bodil Jönsson och Maj Rom, Brombergs förlag, 2015, utvecklar allt detta.
Vilka beslut måste ske på nationell nivå?
– Det allra mesta kan genomföras som en glädjefull våg i tiden: en anpassning till en ny tidsanda och ett förändrat åldrande, säger Bodil.
I Sverige pågår f n ett omställningsarbete på SKL i riktning mot mer kontinuitet och effektivare vård genom att bättre utnyttja både patienternas förmåga och sjukvårdens resurser. Samtidigt utreder Anna Nergårdh på regeringsnivå primärvårdens framtida roll. Den generella ambitionen är att gå från den främst sjukhusfokuserade vården till att lägga tyngdpunkten nära de berörda själva. Detta blir viktigt för alla men allra viktigast för de äldre utifrån deras mindre marginaler jämfört med andra åldersgruppers.
– Jag tror att ett arbete för förändringar i äldrevård och äldreomsorg med fördel kan hakas på det pågående arbetet och ge detta en ökad tyngd (både för lag- och resursförändringar) samtidigt med en äldreprofilering på de områden som så behöver.
– Det krävs förändringar i lagar, resurstilldelningar och organisatoriska strukturer för att bryta upp stuprören mellan teknisk och mänsklig assistans. En möjlighet att se dessa som en helhet, ett TeMA, skulle i ett slag öka utväxlingen på äldrevård och – omsorg också vid oförändrad resurstilldelning.
Vidare berättar hon att det behövs ett riktat stöd till longitudinell medicinsk och teknisk forskning. Det allra mesta av det evidensbaserade inriktar sig på best practice i stunden och på varje område för sig. Men äldre människor är just äldre, så vad har skett med dem över tid? Vad går att retroaktivt utröna med hjälp av deras journaler om det longitudinellt evidensbaserade? Och vad kan proaktivt studeras kring TeMA, kombinationen av teknisk och mänsklig assistans, på longitudinell evidensbaserad grund?
Vad kan en sådan här konferens bidra med?
– Först och främst ett glädjebudskap: ålderdomen behöver numera inte vara livets svåraste period. Vi som lever här och nu har garanterat dragit en jättevinstlott. Med den följer ansvaret för att rätt tillvarata de nya möjligheterna. Konferensen i sig ska rimligen kunna bidra med inspiration, kunskaper och större handlingslust och förmåga att axla det ansvaret.